Människor och händelser på Lilla Askerön

Hemma hos Jacob och Annie Johansson på Lilla Askeröm. Från vänster: Wilhelm Ängermark, Anni, Jacob och sonen Tage Johansson. Foto Ingemar Asker

Berättare: Jacob Johansson

I en transkriberad inspelning 1961 berättar Jagob Johannson, Lilla Askerön (f. 1892) några minnen från sin ungdom. man kan säga att Jacob hade en dramatisk stil i sina berättelser. Prova gärna att lyssna på Skäddefisket.
Inspelning den. 25 sept. 1961 av Ingemar Asker och Wilhelm Ängermark, Utskrift av Wilhelm Ängermark

Skäddefiske med kahlvepojkane.

Då kornvår’n va gjord så va de en paus på johlbrågget, som gjorde att en hade friti emellum trädena skulle gösslas och phlöwas. Då va skrûbbskädda så dåhli att ho döw inte å äda, å röspôtta på Halsefjor’n smaga dy så vi skulle allti ud i Stifjor’n å fiska röspôtta. Å då hade Petters-Karl ¹ fått en båd, de kalla’n för “tvättefadet”; han va lige bre som han va lang. Å de va jä å Emil ² å Petters-Karl som sejla ud en mandasmôrra, å vi hade fem skäddegarn på man å skulle säda, ve tänkte ve skulle fara te Krågesûns Gab. Då ve kom ud te Hällsöa i den viga så ankra vi ôpp där, för där va sôtt bhleg ³, å som vi lå där å stenrännde garna ⁴ för vi skulle säda för de så ud som han skulle bli västli, vinn, däfför hôllt ve ôss länger in, å då kom August och Viktor ⁵ ud å skulle fiska skädda också. De sejla ôppemä, för de lå i bidevinn ⁶ ud igenûm, så la de te umä sida på oss å vinka. Så sa Vektor att nu kan vi säda åverlaw, så kan August koga, så kan Vektor å vi säda. Å vi sätte, å jä håwar ⁷ förste kwähl’n va August hade kogat: han hade kogat langefisk å råskahlat potätter å så hade han gjort en sårts kräm ätter som de åd. Å så hade Kahlvane ett helt ankare mä dreck. ⁸ Å då vi dro om môrran så feck vi e massa mä röspôtta, de bhle ju en 20 skäddegarn, de räckte in té… förbi Skräddarn å Skomagern in i Stifjorn.
Men så da’n etter så kom Alfhem, ⁹ så sa August å Viktor att nu kan du å Jacob fare burt te Nösun å vi har dånken mä å skecka bö etter brännevin, för han ska gå te Lysekil å han skulle tebagers igen dan etter. Å vi for bûrtåd mä dånken å så köpte Viktor ett par tre kilo koköd i Nösun, ja håwar de va för 60 öre kilot, de bäste köd som en kunne tänke sej för August skulle koge sôppa. Å då ve kom bûrt å skulle hämta brännevin’t dan ätter så va de inga subing utta de va en hahlv då å en hahlv då, som de tog. Å så kom Bastekôllaneå ville beställa skädda å ôss, men vi kunne ju inte sählja nöa skädda för vi skulle ha såmpat henner å ha henner hem å äda, men hûrre de va, så kom skäddegôbben, en mä trekantet tôppsejel. Var han va ifrå de kommer ja inte ihåg nu men han köpte ûpp, å Bastekôllane, ⁹ de va så skamlösa mä att de skulle ha räknefisk å store skädder å så betahla de 25 öre mindre på tjywet än va skäddegôbben ga. Å då gjorde vi ett sätt, de va mella tisda å onsda, å på min del fick jä 6 kroner å 50 öre å de fick de andra som vi sôlde, men de tahla vi inte om hemma att vi hade sôlt. På fredan kom Bastekôllane å ville köbe slåmpen å oss, så sa Vektor på Kahlven “De ä allt sôllt”, å sônne där krabbetasker å håmmrar de kôpte Kahlvane åttå oss. De betahla inte så fali möt men jä kommer ihåg att jä för min del hade en fem tjyw stor grôw röspôtta då allting va slut. Å jä kan säja att ja hedrar Kahlvane, de va ärlia å redbara å trevhlia. Ve hade så rohlit, så jä å Emil å Petters-Karl sa, ve trur ve säjer ajö te johlbruket å köber oss en båd. På lordan hade jä en hahlv litter brännevin då vi hade splittat ûpp garna å ve skulle fara, för då for de te Stenungsund å då läste August en vacker bedde som han hade, å lellefingern han sto rätt ud å jä tog fram halstobet å de bhle så de feck två hahlvar på man då ve sejla hem. Men då ve kom hem bûrja de vanlia på mä hästar å kräg ¹⁰ å än de ena å än de andra å då va de rohlia slut.

Sammel ve skära.

Då ja drar mej te minnes så va de en som bodde bûrt ve skära som bhle förmögen, men va han hette de kommer ja inte ihåw, men jä trur han hette Sammel. Han hade två döttrar, men swärfar min, August, hade hört tahlas om’en. Andreas i Näggåhl hade tahlat om’en. Han hade e ko å bodde bûrt i hawebônn, där ä e lida löcka som ligger inté Olaweses skär inna på Rissbôane. Han gjorde kuttingar te strömming hele vintern. Å så hade han e saw som han hade segel på, tahla de om, å sawa ud desse kuttingane mä, de hade de inte hört tahlas om, stavane. Sen köpte han ûpp salt sill å salt fisk å kom mä e tjörbuskuda ûpp å hade lastat de. Å då han kom där ûpp, hûrre langt ûpp i Bottniska viken ved jä inte, de va visst uppi än riktit, där som strömmingen gick te, så sålde han fûrst silla å se’n kuttingane. Å han skulle vära så pass rig så han behövde inte sedde unner läktarn i Valle kûrka sa de. Men han va alldri högfähli åver de att han feck sedda framme. Kûrkestöden, tahla de om; på juleda hade han sätt sej unner läktarn å då kom kûrkestöden å sa te ham att här ä inte din plats, din plats ä alldeles inté Swanvigane å Gadane, där ska du sedda mä prästen predikar.

Fattit fôhlk.

De va e massa mä fattit fôhlk, å jä kommer ihåw Sammel i Busseviga å Johannes i Dammen. De va hemma å langsawa på åvre sia för huset hemma, de va alldri khlätt på den åvre sia de gamhle huset. Å de körde fram timmer å de sto å sawa, å Sammel i Dammen skulle vära som förman å han hade 75 öre om dan å maden å den andre skulle ha 50 öre om dan å ja håwar så vähl hûrre de sad i köket hemma å skulle äda salt fisk å potätter å så feck de risgrynsgröd ätter å mjöhlk. De hade inga ko nön åttå dûm. Å ja håwar hûrre han stack fram tallriken te mamma å ville ha påfyllning. Men så va de e massa mä ant fadit fôhlk rûnt omkring som Gransegåbben, August i Römyr, Sammel i Busseviga, Dåhli-Johan, Glasmästern, Olawes på Trankoget, men Tjärtangane de va hantverkare de va frackare, de va båddrivare. De va e som hette Johanna å hennes man, den så jä mange ganger. Han gick här inne å tiggde bränne. Om en går åver te Rûnntangen de va inte så fadia. Å på Storöa de va Johan i Haftendahl’n å här på öa, de va merendels de hade bätter ekonomi. I min ångdom — då kan jä burja på Knarrôdden, de va Swän på Knarrôdden, jä håwar då han kom hem frå flôtta, han hade swart grannt skägg mä flôttisthätta på sej.

Petter i Skowen.

Petter i Skåwen ¹¹, han hade fått magknib en gang, å ve hade lagt oss, att ve får etter Olle på Tjärtangen, å ve rodde på vårt sträckane liv, för han hôllt på å dött, sa de. Sôffi ¹² kom springanes fram. Å ve bösta upp’en. De va lawt fûnster håwar jä å we roba “Olle”, “Ja va ä de, kom in? De va lawt van, men de va på den tia en hade ju rejäle stövlar men blött va där så falit ve brögga håwar jä. Å ve sa “de ä en som ä bhlett dåhli hemma, de ä Petter i Skåwen”. “Hûrre förhåller de sej?” Men han tog lagermangspruda mä sej, de va ingen dåhli dakter Olle på Tjärtangen inte. Å då ve kom ûpp te Petters i Skåwen så hade han ett hantag i taget som han hade rest sej i mä sänga, där lå han dôbbel alldeles å bhleg va han som ett lig i ansektet. Så frawa han hûrre de ä, om de ä magen, ja de ä i hele krôppen sa han, men Olle han märkte att de besto på de viset å han behanla ham mä lagermangspruda å sinn då bhle han bra. Då ve rodde han tebagers igen, han va jägare, så tahla han om att dan förud hade han skött sju änner å en sähl.

Karl i Änga, sillfiske.

Karl i Änga ¹³ kom hem sent en kvähl å skulle hanla å då han kom in genom köksdöra så hade han sûnne fali store granne stövlar på sej, å så sa ja te mamma att kan inte jä få ett par sôttne stövlar, de räckte alldeles högt ôpp te knäa å alldeles nya. Så tahla han om att han kom direkt ifrå Danstan, han va vûl hallôddeman på nöt vis elle om han hade nön lôtt, de kan ja inte seja å i môra ska de kasta för de hade känning å sill därbûrte, de hade vôrt ude å kännt. De va Kahlvane ¹⁴ å Mattsönera, ¹⁴ August på Knarrôdden, ¹⁵ Petter i Skowen trur jä va mä för jä så ham då, å så va de August Tôrbernsa ¹⁶ åsså Jacob Annersa ¹⁷ åsså Bastekôllane ¹⁸, de sejla, å så kom Anners Olsas-Martin å Anners Olsas-Petter elle August ¹⁹ va de vûhl å vi rodde rûnt å skulle se når de lana vaa.
Å så hade jä sätt i lûrja för här va snö å kallt å jä frös så förskräckelit så de leckna inte nön sort jä va alldeles stel å så kom Jacob Annera ²⁰ å sa “du pojk, du får komma ner i plekta på vår båd”, å då hade de på kamin e hel gryda mä kogad sill. “Äd nu sill Jacob”. Å jä åd ûpp ett par tre siller. Å så den där cigorie-kaffekähln etter å då feck jä värme. Å då de hade lanat vaa, så bhle de trätta om wûm som kom fûrst. Men Jacob han hade kommit fûrst, sa han, men så ville Anners Olsas pojkar, de velle smyge sej in — Så roba Martin att han kom fûrst å skulle lasta å Jacob sprang på lan, de håvar jä, för jä sto i plektlucka å titta, jä hade kommit såpass te liv så jä kunne se. Å då sprang Jacob på lan å rög ôpp i näsa på Martin å sa att du ska vedde hud Martin för jä va fûrst. Jä lå bidevin här å så fall jä, å kom in här å då va du langt attane på mej. Men då så jä August på Knarrôdden, han hade e Swanvigehätta på sej alldeles jams mä nacken å tvåtåmsvattar, de ghlûmmer jä alldri. Å jä feck mormor te å binne ett par tvåtåmsvattar te mej som jä hade i skohn etteråd, de va ingen an som hade tvåtåmsvattar.

Sill som gössel.

Så kom Bastekôllane å sålde sill te gössel å så Anderjas han skulle vakta för måwe på Lia där skulle de lägga’ner för måwen han va så fali så att han kunne — han åd ôpp alltihob, de kom tusentahls måwar. De lôssa i Gyvigga ²¹ för jä va mä nere ett tag en gang. De va Karl å så hade de Olle ve sjön te å köra mä för han pella ud fedsill så han skecka över Katt-Olle att han skulle köra mä e gammel märr, vi kalla’na Lillemärra. Då fick ja aga mä Katt-Olle ner å då vi körde åver Gyviggebanken ner te Gyvigga, å då hade de ett mål — ett fyrkantit mål, ²² Bastekôllane, å då tömde de i dyngeslän å så körde vi ôpp å så skulle Anderjas stå å vakta å pappa han körde mä en häst, å hûrre de va så hade vûhl han gått därifrå å gått hem, de va kallt å stå därôppe. Han skulle vûhl hem å ha kaffe elle mad kan jä tru, men då va ja inte mä de lasset utta jä geck mä pappa ôpp — då va all silla väck å tusentahls måwar fhlöw där omkring, där va inte ett tjyw (tjog) sill igen å en fem lass.

Katt-Olle å Katte-Johanna.

De va en som de kalla för Katt-Olle, den hade go aptit å fed va han, de va inte utta han hade en dåkti bug. Han kûpte ôpp gamle höner om hûstane å de salta han. Han va så där lide kran bådebyggare mä, de va han, å käringa hasses kalla de Katte-Johanna. Swinesygen gick så möt på den tia å vi hade fått två griser som hade fått swinesygen de va store as på en åver 100 kilo stöcket. Då ve kom ner å skulle ge hästane om kvähln så hörde ve att slutet va nära på den ene. Ve gick in å varskodde att ve trur att grisera stûrtar å pappa rög ôpp å skulle mä mä e lökta. Då lå den ene kal mä en gang. Ve kunne inte orka å hala ham ur gåhl’n utta ve sprang ôpp etter Johan på Lia ²³ å feck ham te hjälp å fick halat’en ud på gåhl’n. Så sa ve, ve får wûhl grava ner’n. “Å, nä vesst inte” sa pappa “grava ner den” gå etter Katt-Olle. Å jä å Karl fick e lökta å gick bûrt å knacka ôpp Katt-Olle å både han å Johanna kom å hade två virekôrger mä sej, elle om de va tre. Å de fûrsta han gjorde så stack han grisen, där rann vûhl ud nöt bhlo på gåhl’n. Så sa han att ve får wûhl ha löwat’en (skållat honom). Å ve sätte på e löwegryda å då ve hade fått’a varm så kasta han’en ûpp i hon å löwa grisen å då de hade skrabat ham ren — han va en swår slaktare — så sa han te Johanna om ho inte har nöt täcke, jo ho tog ett kran hahlm å la i en tom fôwhusbås å där la de sej te môrran. Grisen hängde där, då hade han klöwet ham, då ve kom ôpp, å stöckan i fhlere beddar å tog’en hem å åd ôpp alltihob.