Jacob Johansson, Lilla Askerön berättar om Julorkanen 1902 som slog till mot Danmark och Sverige juldagen 1902. I Sverige drabbade den Skåne, delar av södra Kronobergs län samt Sveriges västkust. Omkring femtio fiskare omkom medan få människor på land skadades.
Inspelningen är gjord den. 25 sept. 1961 av Ingemar Asker och Wilhelm Ängermark, Utskrift av Wilhelm Ängermark
Juhlestôrmen 1902.
De va juhleda 1902 så kom ve frå kûrka, alla skulle ju te kûrka, men då ve skulle fara hem så bhlåste här så möt så att ve måtte ta i lä inté Gyvviga å Kahlvinga. Å han ökte sej mer å mer, å jä håwar, ve hade e grå märr å ve re ner te Bönekôlln å skulle försöga bärja vår lûrja. De gick inte för vant hade gått så högt, jä sad på n’er å skulle försöga gå ud, de gick inte för vant gick hahlväjes på bugen på n’er — jä måtte vänna. De kûnstiaste va att Eljas hade kûpt e lûrja som lå på lan, åtte Johannes på Hammer’n, han bodde på Khlockaretangen, den lå på lan. Å de hôllt på å bhlett så att jä hôllt på å slat ihjähl mej, för att ve va kommna förbi inre Bönekôlln å så kom där ett ett sôtt hemst vinnkast, hu lå på lan, å rög flere ganger rûnt å slo sej i traser å mära tog te sken å jä rög å mära.
Då ve kom hem så sto där två store pilar framför fûnstert, hemma, å då va Petter i Skåwen å Sôffi å Axel å Karl kommna hem, å då klinga tihlpannera, å så tog de sôffelåga å sätte för fûnstera, å sätte stûtter emod. Petter i Skowen, han lå atter ve kacklåmmen för de va rädda att grenane skulle ryga genom fûnstera. Då visste de vûhl inte hûrre manga sekundmeter de va, för de va inte tahl om, men ja har hört tahlas om å en abbeteckare att de blåste 48 sekundmeter i Lilldahl. Då sa pappa: “Nu får I ner å se ätter lûrjera, å så får I försöga”, så kom Emil ner, “I får ner å hjälpe Bärn i Kahlvinga”, elle Kahlvingane, hu va allti så rädd, Beata, fûrsta de blåste, för de hände så, atte då hu va i moderlivet så drånckna hennases far i en stôrm ude ve Rûnntangen. Å fûrsta de bhlåste, vill de påstå, så skahlv hu å bhle så ifrå sej, så de sa att de får gå ner å försöga å få’ner te fôhlk för hu gick allti te stôvera. Hu gick ifrå Kahlvinga de fûrsta de börja bhlåsa västavinn. Å då ve kom ner, så sad — ve tog oss åver — ve va fûrst ner te Gyvviga å bärja den lûrja. Då håvar jä att Emil hôppa åver ve den haggåhln i vinterle’t, ve Knaben, då sto där van åver å jä kasta mej åver ve vinterl’et. Å då ve kom fram så hade de sätt lampen på gûhlvet å sad i den ene hörn’t på huset. Å Bärn bhle så ghla att där kom främmat fôhlk, å han sa: “Nu ä, de vählas siste änne”, å de hade bibeln mitt emellum sej. Å då ve kom hem, ve torde inte gå genom skåwen, utta ve tog udemä Angersnäs, där som inte va trä. Å jä håwar we kröb åver Smejekôlln där vant sto hahlvejes ôpp te Josefes plats å tvärsåver gähla. Då ve kom ôpp te Ängele’t så bhlåste hätta å Karl å den fann vi da’n ätter ôppe i lagåhlshawen. Då ve kom hem så sa de att nu ä de ä vählas siste änne, detta här, de går alldri klart. Ôppe ve Skernasdammen fick ve se da’n etter, de va en ren händelse att Lisabettes stôva inte hade gått ikras. De hade kommit e stor jättegran å lagt sej åver bagskurt, men klarat, å ett lå frammatföre. Hu kunne inte komma ud å där lå ett på tvära å där va e stor gran som va en 25 — 30 kubikfot etter nuvarande mått, ho hade språnget å på mitten i Skernasdammen å hahlve skåwen va nerbrôdden. Varenda kvärn, Neggåhls kwärnevingar lå bûrt på Sweninga å Augustes lûrja lå på Stenningöa, å Petters i Skowens lûrja lå ôpp hos Karls i Änga å Swäns på Knarrôdden hade slat sûnner sej å lå på Sävelöcke å vår lûrja hade skôrt sej unner men Eljases hade slat sej i traser. Å här va så mön bådar men här va inga förr än på andra sia Värnäs för vinn åvergick på nohlvästen så de hade bragat ner åd Stenningsöa allihob. Å Anners Olsas Petter han kom hem ifrå Amerika om kvähln inna han va för gahrn, å rott åver Askeröfjohln. Å kom in å ville lane hus hemma hos sej.
Läs mer om Stormen (orkan förmodligen)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Julorkanen_1902
Oslofjordskalvet eller Kosteröskalvet var en jordbävning som inträffade kl. 11:27 söndagen den 23 oktober 1904 vid svensk-norska gränsen utanför Kosteröarna. Skalvet drabbade Bohuslän och sydöstra Norge. Det hade en magnitud mellan 5,4 och 6,0 på richterskalan det starkaste jordskalv som drabbat Sverige i modern tid.
Jordbävninga (1904).
Signe å Karl å Gunnhild å Oskar på Trankoget skulle bhli konfirmerade [i Valla kyrka] å de va sôdden trängsel så de va alldeles förskräckelit, de kunne inte komme in i kûrka, allti ve sônne tefälle va de möt fôhlk. Å då prästen hade bûrjat å predika e stûnn — jä sad bra langt atter, de håwar jä — så trodde jä de va Ramsdahl’n som körde bûrtemä lansvejen för de skangra så förskräckelit, men så då jä vände mej om så så jä att fôhlket sprang ur kûrka å va ude å jä gick ud också å så träffa jä Elam å så sa han detta va jordbävning. Jä ved inte om Elam gick in i kûrka ätteråd, de kan jä inte seja, jä va så ghla för jä fick plats så jä gick fram te de framerste stohlane, jä försto vähl inte bätter, kan jä tru. Mässa fortsatte. Men så om kvähln så skulle Lundhohlm komma å hôlle bibelförklaring här å då va jä å Karl bûrt i lagårshawen. De va en grå häst, ve kalla’n för Mälebyhästen, å då ve kom nära ôpp ve torvmyra så bûrja de å skangra unner fôddera på oss. Karl släppte hästane å sprang å tog mej i näven, håwar jä, å ve kom hem. Då ve kom hem så va Britta å Selma i Näggåhl, de hade språnget hemifrå å kom ûpp te vårt å de lå där mä natta uppe hos vårt, de torde inte å väre hemma. Å Petter i Skåwen å Soffi å Axel kom också så de va hele huset fullt. Å då klacka va ett på natta så kom där ett lide kran johlbävning igen. Å där va sôdda läsing hele natta så de leckna inte. Rappen rög å kûrka, sa de. Ja va ju inte så gammel.