(Artikeln är publicerad i Bohuslän 1998)
Präst, jägare och ornitolog
”Jag har inte ägt någon annan Auctor, utom Linne, att rådfråga, än mindre compilera … ”
(Ekström till JW Dalman 1826)
År 1837 utsågs Carl Ulrik Ekström till kyrkoherde i Stenkyrka, Klövedal och Valla regala pastorat på Tjörn i Bohuslän. Två år senare installerade han sig i prästgården i Sibräcka i Stenkyrka. Den nye herden var en ovanlig prästman, som man snart skulle tala om - han var jägare och fågelskådare, kunde allt om fiskar, läkekunnig och var tom trollkunnig sade man.
Carl Ulrik Ekström var född i Stockholm den 25 september 1781 och son till regementspastorn vid Livgardet Johan Peter Ekström och hans hustru Hedvig Ulrika Aulin. Fadern blev sedermera kyrkoherde i Vårdinge församling i Södermanland och det var i dessa marker som Carl Ulrik gjorde sina första fågelstudier. Han var tidigt naturintresserad och innan han kunde läsa hade han skaffat sig en insektssamling. ”Med spänd uppmärksamhet afhörde jag de anecdoter, hvilka min Far ofta berättade om Linne hvars lärjunge han varit och i vars hus han vistats som informator”. Man skulle kunna säga att Carl Ulrik Ekström tillhörde den andra generationen Linne-elever.
I grannskapet låg Melby säteri som vid denna tid ägdes av den naturkunnige hovrättspresidenten Gustaf von Carlsson (1743- 1801). I herrgårdsparken hade han uppfört ett naturaliekabinett som bestod av en byggnad vars tre rum innehöll den största fågelsamlingen i det dåtida Sverige. Här förvarades också hela Vetenskapsakademiens fågelsamling i väntan på att lokalfrågan i Stockholm skulle lösas. Till detta naturaliekabinett drogs Carl Ulrik ”med magnetisk kraft”. Det berättas att då han en gång hade smugit sig dit för att se på den väldiga samlingen; nära tusen fåglar insatta i 844 trälådor med glasad framsida, sk boetter, blev han överraskad av von Carlsson själv, som efter förhör med den unge ornitologen kunde konstatera att denne var ett ämne för fortsatta studier. Carl Ulriks far hade bestämt att hans son skulle bli militär och han hade försummat sonens skolgång. Gustaf von Carlsson övertalade fadern att sonen skulle få studera och 1797 sattes han i Strängnäs skola och 1804 fortsattes studierna vid Uppsala universitet där han studerade medicin, som vid denna tid var en vanlig utbildning för en ”naturalhistoriker”. Ekström kallade sedan Gustaf von Carlsson för sin ”ornitologiske fosterfar”. Under sina ferier vistades Ekström ofta på Melby säteri.
Carl Ulrik Ekström 1781-1858. Sven Loven (1809-1895) berättar att Ekström var “till gestalten reslig, men mager, tidigt gråhårig, blicken ur de grå ögonen skarp och liflig under buskiga ögonbryn, och kring munnen ett drag af humor, som lätt väcktes till ett flyktigt löje. Öfver en inre grund af sorgbundet svårmod låg i hans yttre ett ganska behagligt väsen, flärdlöst och jämnt; samtalet var angenämt, ej sällan kryddad! med ett lyckligt infall eller en väl berättad anekdot. Godhet var hufvuddraget i hans karaktär, men han var tillika en frimodig och behjärtad man, som hade svar tillreds åt hvem som helst, hög eller låg, som försökte att inverka på hans öfvertygelse”. Ekström betydde säkert mycket för Axel Emanuel Holmberg, när han skrev sin” Bohusläns Historia och Beskrifning”, 1842-1845. Efter litografi i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1877.
Professorn i naturalhistoria Anders Sparrman (1748-1820) och Vetenskapsakademiens gravör Fredrik Akrel (1748-1804) hade under några år varit sysselsatta med att utge ett större planschverk som beskrev von Carlssons fågelsamling på Melby. Verket utgavs i fyra delar 1786-1789 och fick titeln MUSEUM CARLSONIANUM, In quo Novas et Selectas A ves, Coloribus ad vivum brevique descriptione illustras, Suasu et sumtibus Generosissimi Possessoris, Exhibet Andreas Sparrman. Verket bestod av 100 bilder och lika många sidor text - vår genom tiderna dyrbaraste tryckta fågelbok. Sålunda fick den unge Carl Ulrik träffa och blev uppmuntrad av några av landets ledande zoologer, som ofta vistades på Melby, bl a professorn i medicin och botanik i Uppsala CP Tunberg (1783-1828) och intendenten vid Vetenskapsakademiens naturaliesamling Conrad Quensel (1767-1806). Quensel har kanske gjort sig mest känd som medarbetare i J W Palmstruschs stora planchverk ”Svensk Botanik” och ”Svensk Zoologi”, som började att utges 1802. (Palmstrusch dog endast 41-årig i Vänersborg i ”blodstörtning” den 30 augusti 1811. En bit av hans gravsten kan ses på Kyrkogården nr 1 i Vänersborg).
Tyvärr kunde inte Carl Ulrik Ekström fullfölja sina studier i medicin. År 1807 beslöt fadern, på grund av ekonomiska skäl, att hans son i stället skulle bli präst - ett beslut som kom som ett dråpslag för Carl Ulrik. Efter en hård strid med fadern ”gaf jag efter” skriver Ekström i sin självbiografi och fortsätter ”mest för hoppet att som präst kunna fortsätta mitt älsklingsstudium”. Naturstuderande präster har det funnits goda exempel på under 1700-talet: Per Osbeck (1723-1805, prost i Haslöf i Halland), Samuel Ödman (1750-1829, professor i teologi i Uppsala) och inte minst den märklige prästen Gilbert White i Selborn i Hampshire i England mfl. Kanske kunde en präst på den tiden ägna sig åt fältornitologi med bättre resultat än en medicinare och zoolog på akademien.
Carl Ulrik Ekström prästvigdes sålunda i Strängnäs 1807 och fick prästtjänst i Södermanland. Han ägnade härvid all sin lediga tid åt att jaga och bedriva naturstudier i sörmlandssocknarna Vårdinge, Västerljung, Frustuna, Råby och Bärby. År 1826 uppmärksammades Ekström som ornitolog genom att han publicerade ett bidrag till Kungl Vetenskapsakademiens Handlingar med titeln ”Strödda anteckningar om Svenska Flyttfoglarne, och i synnerhet tiden för deras ankomst och afflyttning i Södermanland”, ett resultat av 20 års flyttfågelsstudier. Han kom nu i kontakt med J W Dalman (1787-1828), som var professor i botanik och naturalhistoria vid Karolinska Institutet och zoologen C J Sundevall (1801-1875) mfl.
Sedan Linnes tid hade man inte (med undantag av Samuel Ödman) intresserat sig för flyttfågelsstudier. Man kan med fog säga att Ekström blev banbrytare för detta studium i Sverige. Han noterade inte blott vårflyttningens förlopp utan även hur höstflyttningen ägde rum.
År 1821 tillträdde Ekström kyrkoherdetjänsten på Mörkö i Södermanland, dit han kallats av hovmarskalken greve Nils Bonde på Hörningsholm. Greve Bonde var djupt naturintresserad och det är sannolikt att Ekströms kallelse till Mörkö inte endast avsåg att han skulle verka som präst utan också ordna de tydligen stora naturaliesamlingarna på Hörningsholm. Ekström utökade greve Bondes samlingar betydligt och det var under åren på Mörkö som han utvecklades till en av den tidens främsta fältornitologer i Sverige vid sidan av den något yngre professor Sven Nilsson i Lund (1787-1883). Ekström kan ses som en föregångare till det sena 1800-talets främste fältornitolog Gustaf Kolthoff. Om Sven Nilsson - som gav ut Skandinavisk Fauna - säger Ekström att han inte lärt något av honom och förklarade i samband med sina flyttfågelsstudier 1826 i brev till J W Dalman ”jag har inte ägt någon annan Auctor, utom Linne, att rådfråga, än mindre compilera … ”
Carl Ulrik Ekström utgav 1828 en av de första stora sockenbeskrivningarna i Sverige, mästerstycket ”Beskrifning öfver Mörkö socken i Södermanland”. Förutom en omfattande kulturhistorisk del behandlade den även Mörkös fauna och flora. Det var greve Nils Bonde som med stor entusiasm drev detta. Mörkös cirka 150 fågelarter, som Ekström noterat i socknen, beskrivs med kortfattade kommentarer, häckningsförhållanden och vanor mm.
När detta arbete var avslutat inbjöd Nils Bonde de två finländska bröderna Magnus och Wilhelm von Wright att komma till Hörningsholm på Mörkö för att avbilda socknens fåglar och däggdjur - ett slags fortsättning på Ekströms sockenbeskrivning. Detta blev början till det stora praktverket ”Svenska foglar, efter Naturen och på Sten ritade” [30 häften utgavs 1828-1838 med 178 ( + 6) planscher]. Härvid bidrog Ekström som sakkunnig ornitolog.
Vid mitten av 1830-talet började man att ge ut ”Skandinaviens fiskar, målade efter lefvande exemplar och ritade på sten” (10 häften utkom 1836-1857 med 60 planscher). Texten skrevs av Ekström, Bengt Fries och Carl Jacob Sundevall. Fiskstudierna hindrade Ekströms ornitologiska studier och det var uppenbarligen arbetet med Skandinaviens fiskar som orsakade hans förflyttning till västkusten. Där skulle han, menade man, ges tillfälle att studera västerhavets fauna. År 1831 blev Ekström medlem av redaktionen för Tidskrift för Jägare och Naturforskare tillsammans med B F Fries. Här blev Ekström den ledande från starten och han publicerade i denna tidskrift en lång rad artiklar om sina iakttagelser inom den högre djurvärlden. Tyvärr upphörde tidskriften efter tre årgångar av ekonomiska skäl. Ekström var också medlem av Vetenskapsakademien sedan 1830 och under åren 1831-1838 var han, tillsammans med Anders Retzius, inspektor för zoologiska riksmuseet.
Korp (Corvus corax Linnaeus 1758). Efter andra upplagan av ”Svenska fog/ar efter Naturen och på Sten ritade, 1917-1929. Planschen är signerad Ferdinand von Wright (1822-1906).
År 1837 utnämndes sålunda Carl Ulrik Ekström till kyrkoherde på Tjörn, som omfattade Stenkyrka, Klövedal och Valla regala pastorat. 1839 installerade han sig i prästgården i Sibräcka i Stenkyrka. Han trivdes aldrig på Tjörn, prästgården låg ju ganska långt från havet och det kyrkliga arbetet var betungande bl a. byggandet av en ny kyrka. Här sade han ”började den sorgliga perioden i mitt lif”. Han hade ju alla sina lärda vänner i östsverige och han saknade framför allt de vetenskapliga biblioteken. Han fortsatte dock oförtrutet att bidraga med text till Skandinaviens fiskar. ”Jag tillträdde tjänsten 30 år för sent, för att kunna uträtta hvad der tarfvades, och 100 år för bittida för att der kunna trifvas”.
Fiskerinäringen befann sig i förfall och han häpnade över befolkningens okunnighet om fiskens uppträdande och biologi. Ekström ville förbättra och rationalisera fångstmetoderna men han hade 7 000 församlingsbor i de tre socknarna och ca 10 besökare varje dag, så tiden ville inte räcka till. Jag skall ”predika 2 söndagar dubbelt och den 3:dje enkelt … omkring 5 sjukbesök i veckan utom bröllop, barndop, begrafningar mm” säger han i ett brev. Dessutom kände sig aldrig Ekström kallad till präst, utan han hade av omständigheterna blivit det. Han utgav ingen skrift av religiös karaktär om man bortser från en minneslista för präster i Strängnäs stift, Pastoral-Calender för Strängnäs stift, 1831. Det har sagts att han inte uppskattades av sina ämbetsbröder och att biskop af Wingård i Göteborg var kritisk och ansåg honom vara för gammal.
Ekström var emellertid en dugande präst. Skarstedt säger (1878) om Ekström att han ”predikade sällan men gav till känna, att han tyckte om att höra predikningar, om det var något med dem”.
Emellertid fortsatte han oförtrutet på det stora verket om Skandinaviens fiskar och all ledig tid utnyttjade han till naturstudier. Han publicerade bl a en historik om fiskets historia i Skandinavien och skrev kritiska anmärkningar över Lars Hollbergs bok om fiskar i Bohuslän. Tyvärr kom han aldrig att publicera en mera utförlig beskrivning över Bohusläns fågelfauna, men 1850 utgav han dock några fågeliakttagelser i Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets Samhälles handlingar, varom mera senare.
En av hans gamla vänner från Mörkö, Wilhelm von Wright (1810-1887), flyttade till Torebo säteri på Orust i samband med avbildandet av fiskar för det stora verket Skandinaviens fiskar. Han gifte sig med Olof Bildts på Torebo dotter Maria Margareta (1816-1884) och byggde egenhändigt sin atelje och bostad vid Torebosjön - Marieberg. Här satt han och tecknade och målade fiskar. Det sägs att han räknade fiskens fjäll och återgav det exakta antalet. Ateljen finns fortfarande kvar oförändrad - tom hans egenhändigt tillverkade penslar är bevarade. I grannskapet, på gården Torebo, bodde Carl Ulrik Ekströms son Carl Johan, som var gift med Agnes Fredrika Bildt, en syster till Wilhelm von Wrights hustru Maria.
På Tjörn berättas en mängd sägner om Carl Ulrik Ekström. Författarens mormorsmor Beata Eliasdotter född 1826 var läsbarn för prosten Ekström och hon berättade för min mor att ”prosten Ekström kunde bota sjuka å de sa att han kunde trolla”. Som en egendomlighet berättade hon vidare att han hade ”lagt ut lakan i trädgården som han lyste på om nätterna”. Tjörnborna kunde ju inte veta att prosten samlade nattflygande insekter.
Men en gång kom svartkonstboken fram och det är i sägnen om ”Stenepiltane”. Det var två pojkar i Siröd, som jämt och ständigt ofredade sin omgivning. De stal hästar, gjorde hemfridsbrott och överlastade sig med sprit. En gång då de var på hemväg från Marstrand, där de köpt brännvin, råkade de i gräl med varandra och som de hade sten till barlast, kastade de sten på varandra, med den påföljd att de båda blev ihjälslagna. Händelsen inträffade vid de sk Bönekollane eller Djävulshålet utanför Nordvikstrand.
Stenepiltane spökade alldeles förfärligt, varför stenkyrkeborna vände sig till prosten Ekström och bad honom läsa böner för pojkarna och på så sätt göra slut på spökerierna. Prosten tog då fram sin svartkonstbok och läste över deras osaliga själar samt besvor stenepiltane att förvandlas till två korpar. Gamla personer ha uppgett, att de ofta sett dessa korpar, som flög högt upp i luften under förfärliga skrik, allt under det de slogs av alla krafter. Så sent som på 1920-talet fanns det folk, som påstod sig ha sett stenepiltane.
Carl Ulrik Ekström dog den 31 mars 1858 efter en längre tids sjukdom och begravdes på Stenkyrka kyrkogård. År 1864 restes på initiativ av professor A W Malm vid Naturhistoriska Museet i Göteborg en minnessten på Ekströms grav. En insamling hade gjorts bland Vetenskaps- och Vitterhets Samhällets i Göteborg ledamöter och vid avtäckningen 1864 höll Malm ett minnestal över Carl Ulrik Ekström - en av Bohusläns och Sveriges främsta fältornitologer. Stenen finns på kyrkogården norr om kyrkan, där man har en vid utsikt mot nordost - det väderstreck varifrån fåglarna kommer sträckande mot söder om hösten. Förutom uppgift om vem som rest stenen är dess inskription enkel och värdig denne man: C U EKSTRÖM
Minnessten på Stenkyrka kyrkogård över Carl Ulrik Ekström. Det är en natursten som försetts med en bronsplatta med följande text; ”C U EKSTRÖM af Göteborgs Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle 1863.” Stenen avtäcktes med tal av professor A W Malm 1864. Foto: Wilhelm Ängermark
Bilaga.
År 1850 publicerade Carl Ulrik Ekström i Kungl Vetenskaps- och Vitterhets Samhällets i Göteborg Handlingar en ”Förteckning öfver Däggdjur, Amphibier och af Foglarne några sällsynta, som blifvit funne på Tjörn, under de sistförfiutna 10 åren; jemte de Fiskarter som finnas i Kattegatt.” I denna lilla uppsats (sid 25-41 där fåglarna upptar 4 sidor som publiceras nedan) säger han att han endast tillbringat en kort tid i denna skärgård och att anteckningarna ”icke kunna blifva annat än ofullständiga”. I inledningen finns en kortare beskrifning av Tjörn.
Man märker här ett visst negativt ordval som ”vantrifda” ( om träd) och ”ohyggliga, nakna, tufviga hedar”. Sörmlänningen Ekström var dock inte ensam om att tycka att Bohuslän var fult. Det var långt senare som man omvärderade Bohusläns skönhetsvärden.
”Öns fasta land är egentligen icke annat än en ofantlig klippa, brusten i många hvarandra korsande rigtningar. Dess areal utgör, holmarne inberäknade, omkring 1 1/2 qvadratmil. Vid pass 7/8 af denna areal utgöres af berg. Dessa ligga spridda, utan ordning eller sammanhang sinsemellan. De flesta hafva en betydlig höjd öfver vattenytan. Mellan bergen utbreda sig vackra och ganska fruktbara dalsträckningar, hvilka, i långt förflutna tider, ögonskensligen utgjort hafvets botten. Den odlade jorden består, på de flesta ställena, af mylla på lerbotten, hvilken i allmänhet utgöres af gråaktig mergel, hvilken åter ofta hvilar på ett lager af fossila snäckor. På få ställen finns sandmylla. Ren sand, utan blandning af krossade snäckskal, finns på ganska få ställen. Häraf härleder sig åkerjordens fruktbarhet, som nästan årligen gifver goda skördar. Skog finnes icke på Tjörns fasta land. Endast några enstaka, vantrifda och af den alltid starka S V stormen krökta trän, finnas här och der vid gårdarne, samt en och annan asplund vid bergens rötter. Blott en större holme (Skjöra), hörande till pastoratet, är skogbeväxt. Den högre liggande marken utgöres af ohyggliga, nakna, tufviga hedar, beväxte med Ljung, Pors och Kråkris. Under denna vegetation finnes ofta bränntorf; men allmännast sand. På östra och nordöstra, högst sällan på någon annan sida om bergen, ofta mycket högt öfver hafsytan, finnes, på ganska många ställen, fossila snäckor i otrolig mängd inbäddade, ofta i sand och någon gång i lera. Flera af dessa snäckbankar hafva blifvit undersökte och omkring 50 skilda arter af fossila Mollusker funne. Tvenne mycket små insjöar, med sött vatten, finnas inom ön och kallas allmänt Tjärn med tillägg af det hemmanets namn, på hvars ägor de äro belägne. Dessa Tjärn äro vanligen mycket djupa, i jemförelse med storleken och, i anseende till individernas antal, mycket fiskrika af det skäl, att allmogen aldrig der befattar sig med något fiske. Öns stränder äro i allmänhet branta och klippiga. Endast några djupt inåt landet stigande vikar (kilar) hafva grundare vatten och mindre branta stränder. Klimatet är mildt och man skulle kunna säga att här, med få undantag, endast finnas tvenne årstider: vår och höst, ty någon rätt stark värme eller sträng köld inträffar här nästan aldrig. Öns i allmänhet magra och kala lokal, gör dess fauna ganska fattig på sådana djur och fogelarter, som egentligen tillhöra landet; deremot är dess Litoral-fauna så mycket rikare, hvars författande blifver ett arbete för framtiden af mig eller en skickligare.”
Fågellistan upptar endast 28 arter och han hänvisar till Wilhelm von Wright som vid denna tid bodde på Orust och uppger, att denne ”lofvat inlemna en fullständig förteckning öfver de foglar som finnas på Oroust, och dessa äro i hufvudsakligen de samma som finnas på Tjörn”. År 1850-1851 publicerade Wright, ”Förteckning, jemte några anteckningar, öfver de i Bohuslänska skärgården observerade foglarna; af Wilh von Wright,” Ekströms lista får sålunda anses vara en komplettering till denna.
(Moderna vetenskapliga namn är tillagda).
PELEGRIMSFALKEN (Falco Peregrinus Lath.) (Pilgrimsfalk Falco peregrinus Tunstall 1771), mindre allmän.
STORA HAFS-ÖRNEN (Fal. ossifragus Nils.) (Havsörn Haliaeetus albicilla (Linne 1758)), skjuten på hösten 1843.
GLADAN (Fal. milvus Lin.) (Glada Milvus milvus (Linne 1758)). Märkvärdigt är, att då denna ärligen synes på det närbelägna Oroust, har jag deremot endast sett henne på Tjörn en gång under 10 år, neml d 6 april 1842.
RÖDBRUNA KÄRRHÖKEN (Fal. rufus Lath.) (Brun kärrhök Circus aeruginosus (Linne 1758)), sällsynt.
PERL-UGGLA (Strix Tengmalmi Gmel. (Pärluggla Aegolius funereus (Linne 1758)), sällsynt. Skjuten den 14 Oct 1845 vid prestgården.
TRETÅIGA HACKSPETTEN ( Picus tridactylus Lin.) (Tretåig hackspett Picoides tridactylus (Linne 1758)). Skjuten vid prestgården d 6 Sept 1843.
NÖTKRÅKA (Caryocatactes guttatus Nils.) (Nötkråka Nucifraga caryocatactes (Linne 1758)). I September månad 1844 syntes flera spridda individer, under den ovanliga utflyttning som denna fogel då företog. Förr eller senare har den här aldrig varit synlig.
RÅKAN ( Corvus frugilegus Lin.) (Råka Corvus frugilegus Linne 1758). Sedd här blott en gång, d 13 mars 1843, i sällskap med flyttande Kråksvärmar.
SIDENSVANS (Bombycilla garrula) (Sidensvans Bombycilla garrulus (Linne 1758)), mycket sällsynt. I år (1849) har en mindre flock varit synlig.
HUS-SVALAN (Hirundo urbica Lin.) (Hussvala Delichon urbica (Linne 1758)). Ehuru denna finnes vid byarne på Oroust och i koloni uti ett berg (Falkflåget) i trakten af Svanesund, finnes den blott händelsevis, aldrig häckande på Tjörn. Endast 2:ne gånger, d 6 Juni 1843 och d 9 Maj 1849, har jag sett den här, likväl blott en individ hvarje gång.
VARFOGELN (Lanius excubitor Lin.) (Varfågel Lanius excubitor Linne 1758). Sedd i October 1844 och 1849.
GUL-ÄRLAN (Motacilla flava Lin.) (Gulärla Motacilla flava Linne 1758). Synes endast någon gång under vårflyttningen.
BLÅHAKE-SÅNGARE (Sylvia svecica Lin.) (Blåhake Luscinia svecica (Linne 1758)), fångad här den 21 Juli 1849.
GULBRÖSTADE SÅNGAREN (Sylvia hippolais Lath.) (Härmsångare Hippolais icterina (Vieillot 1817)), finns endast på Mjörn vid Sundsby, der den äfven häckar.
JERNSPARFVEN (Accentor modularis Kock.) (Järnsparv Prunella modularis (Linne 1758)). Synes någon gång, ehuru sällan, under vår- och höstflyttningen.
STJERT-MESEN (Parus caudatus Lin.) (Stjärtmes Aegithalos caudatus (Linne 1758)). En flock syntes härd 8 Oct 1841; sedan har ingen af denna art här varit synlig.
TRÄD-LÄRKAN (Alauda arborea Lin.) (Träd lärka Lullula arborea (Linne 1758)), högst sällsynt.
DOMHERREN (Phyrrhula vulgaris Briss.) (Domherre Pyrrhula pyrrhula (Linne 1758)), sällsynt.
MINDRE KORSNÄBB (Loxia curvirostra) (Mindre korsnäbb Loxia curvirostra Linne 1758), mycket sällsynt.
BÄNDEL-KORSNÄBB (Loxia leucoptera Gmel.) (Bändelkorsnäbb Loxia leucoptera J F Gmelin 1789). En enda har här blifvit skjuten af Herr Ferd. von Wright d 2 Aug 1841.
VAKTEL (Perdix coturnix Lath.) (Vaktel Coturnix coturnix (Linne 1758)). Den 8 September 1847 fanns en Vaktel-hona, liggande i en kornåker, på 11 ägg. Förr icke här funnen.
HVITA STORKEN (Ciconia alba Briss.) (Vit stork Ciconia ciconia (Linne 1758)), syntes här d 7 Maj 1844, d 9 April 1845 och d 14 April 1846.
MORKULLAN (Scolopax rusticola Lin.) (Morkulla Scolopax rusticola Linne 1758). Synes här endast någon gång under vår- och höstflyttningen; sedd d 26 Mars 1847 och d 14 Oct 1849.
TRETÅIG MÅSE (Larus tridactylus Lin.) (Tretåig mås Rissa tridactyla (Linne 1758)) . Ehuru denna Måse vanligen endast träffas här under senhösten och vintren, blef likväl ..e n skjuten vid boet d 12 Juli; således häckar han ock någon gång i Tjörns skärgård.
SÄDGASEN (Anser segetum Mey.) (Sädgås Anser fabalis (Latham 1787)). Af de Vildgäss, som sträcka öfver Tjörn, under flyttningstiderna, förmodar jag denna vara den allmännaste af det skäl att alla som jag sett skjutna härstädes hafva varit af denna art. Vid Östersjökusten är åter Bläsgåsen (Anser albifrons) den allmännaste af flyttande Gåsarter.
RÖDHALSAD DYKAND (Fuligula ferina Steph.) (Brunand Aythya ferina (Linne 1758)). Sedd i Kattegatt d 14 Mars 1843.
HAFSSULA (Sula bassana Briss.) (Havssula Sula bassana (Linne 1758)), sällsynt.
SJÖKUNG (Mergulus alle Ray.) (Alkekung Alle alle (Linne 1758)). Någon gång visar han sig i större skaror.
Försök till bibliografi över skrifter och uppsatser av Carl Ulrik Ekström
Tidskrift för Jägare och Naturforskare
Sjöfogeljagten i mellersta delen af Östersjöns vestra skärgård, 1832; Utterjagt, 1833; Lärkjagt, 1833; Morkulljagt, 1833; Tjäderjagt, 1833; Gräfsvinsjagt, 1833; Kramsfogeljagt med donor, 1833; Lodjursjagten, 1834; Orrjagt, 1834; Räfjagt, 1834; Elgjagt, 1834; Ekorrjagt, 1834; Harjagt, 1834; Bidrag till Eider-fogelns historia, 1834; Knipans, Anas c/angula, färgförändring, 1834.
Kongl Vetenskaps- och Vitterhets Samhällets i Göteborg Handlingar. Ny Tidsföljd.
Bidrag till fiskets historia i Skandinavien serdeles vid Sveriges vestra kust, 1850. Kritiska anmärkningar öfver assessor Hollbergs beskrifning öfver Bohuslänska fiskarne, 1850. Förteckning öfver Däggdjur, Amphibier och af Foglarne några sällsynta, som blifvit funne på Tjörn, under de sistförflutne 10 åren; jemte de Fiskarter som blifvit funne i Kattegatt, 1850.
Öfversigt af Kungl Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar
Om sillens lektid, 1844; Om sillen, 1844; Om sill, 1845; Jordhöjning (i Bohuslän); Om fisket i Bohuslän. 1844, 1846, 1848.
Kungl Vetenskaps-Akademiens Handlingar
Ekström, C U, Strödda anteckningar om svenska Flyttfoglarne, och i synnerhet tiden för deras ankomst och afflyttning i Södermanland, 1826. – Tabeller öfver tiden för Flyttfoglarnes ankomst och flyttning i Mörkö socken och Södermanland år 1828; jemte strödda ornithologiska anteckningar, gjorda under året. 1829. – Anteckningar vid några Svenska Djurs- och Fogel-arters hushållning och lefnadssätt. 1829. – Mörkö fiskar. 1831. (Tysk översättning. Berlin 1835.)
Ekström, C V, Beskrifning öfver Mörkö socken i Södermanland. Stockholm 1828.
– Pastoral-Calender för Strängnäs stift. Stockholm 1831. – Praktisk afuandling om lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, långa, makrill, hummer och ostron. På Kongl Maj:ts nådiga befallning och genom föranstaltande af dess Vetenskapsakademi författad 1845. Stockholm. Dessutom skrev Ekström text till (tillsammans med B FFries och CJ Sundevall): Wilhelm von Wright, Skandinaviens fiskar, målade efter lefvande exemplar och ritade på sten, Stockholm 1836-1857.
LITTERATUR
Bergstrand, C-M & Hendry, J W, Gammalt från Tjörn. Uddevalla 1948.
Brusewitz, G, Björnjägare och fjärils målare. Stockholm 1968.
Dal, B, Sveriges zoologiska litteratur. Biblis. Föreningen för bokhantverk 1974.
Dixelius, O, Carl Ulrik Ekström - en svensk 1800-talsornitolog. Sveriges Natur 1954.
Eriksson, N, Kungl Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1778-1874. Göteborg 1978.
Forsstrand, C, Carl Ulrik Ekström. Svenska Jägarförbundets Tidskrift 1909.
Malm, A W, Göteborgs och Bohusläns fauna, ryggradsdjuren. Göteborg 1877.
Nilsson, L, En jägares dagbok. Skärhamn 1986.
Nilsson, R, Förteckning över Sveriges ornitologiska litteratur rörande Svenska fågelfaunan. Lund 1920.
Skarstedt, C W, Göteborgs Stifts herdaminne. Göteborg 1948.
Wright, W von, Förteckning, jemte några anteckningar, öfver de i Bohuslänska skärgården observerade foglarne. Kungl Vetenskaps- och Vitterhetssamhället. Göteborg 1850.
(Anon.) C U Ekström, Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1877.
I Vetenskapsakademiens bibliotek finns Ekströms brevsamling vari bla ingår 27 brev till J W Dalman, 12 till B F Fries, 8 till A Retzius samt 96 till C J Sundevall.
Publicerad av Sven Ängermark 2025