Sillfisket i slutet av 1800-talet

Publicerat av Wille Ängermark den 2010-08-03

Karl Andersson (1878-1968) i Ängen på Stora Askerön berättar om sillfisket i slutet av 1800-talet.

Ja va mä på sillfiske, de va omkring 1897 å 1898, ja va 19 år. Ja va mä i två år. Den mesta silla vi feck nön gang va ude ve Katten, då feck vi så möt i váa (vaden) så vi hade å lasta bådane e hel vegga. Sen frakta vi silla te Marstrand. Där va tyska ångbådar som tog emod, de skulle gå te Tyskland. Så fick de gå nön å sillefiskare mä åd Marstrand. Silla skulle ju mädas elle väjas för de skulle ha betalt för ne'r. Så köpte allti en liter [brännvin], så när han kom igen ble de en sub te var man.

Vi fiska mä e stor lanva (landvad). Vi kasta váa langt ude i fjoln. Å så va där langa liner så vi fick bogsera váa så langt ud å en man fick stå på spel't, elle så belá vi i stenar att váas armar kom in te lan så inte silla kunne gå dur. Så sätte vi ilan två man mä spel å liner. Så hade vi e lida va å kasta inni den stora. Iblan fick vi så möa sill så vi inte kunne ta ilan allt på en gang.
Vi hade en stor båd som vi bodde i, å en bra stor båd som vi hade vaa i, å två andra bådar som vi rodde linera mä. Först leda vi upp ett stim mä ett lod på ett snöre. Sillekännarn kände om det ble rörelse på snöret. Vi kände mä en liden båd, alle tre va mä. Olle i Garpedal'n skulle känna etter sill en gang då vi va ude ve Mitthohlmane, ude i Hagefjol, Då släba lodet åver grunt å då ble de daller i lina. Då roba Olle: "Här ä tusen millioner tunner !!!". Å så va de Mittholmane. Vi kasta inte för vi visste var vi va. August på Kalven han kunne känna å Viktor mä, men August va kanske frackaste. Men Axel va nummer ett som sillekännare. Vi va 12 man i ett valag å så en som koga - fisk. De som kände etter sill va särskilda annars hade vi samma arbetsuppgifter.
När vi va ve Katten mä de store kastet - så va vi på ett madställe i Marstrand, vi åd ju inte an't än fisk natt å da, å vi skulle ha stekta potätter å fläsk, de va ju nyfiket för oss mä sön mad, 25 öre kosta en portion. Kalle på Hea hade inte ätt på flere dar å August på Kalven beställde in te'n flere portioner å han åd å åd, men så te resten makta han inte å äda mer å då tog han den siste portion å så la i tröjefliga (fickan), han skulle ha't mä sej. Då skulle en ju köba en liter va givet te de andra gobbane hemma. När vi kom ifrå Marstrand visste de va de fick, de fick en sub var.
I detta laget som ja va mä i va också Axel i Skowen, August på Kalven, Viktor på Kalven, Kurälle-Simmen, Sven på Knarrudden, August Torbernsa, Bernat i Danstan - han som va båssman, Bärnat i Danstan va mä iblan å koga å Karl Annersa å nôrra te.
Bernat koga när vi gjorde de stor förfärlia kastet ude ve Katten, för flere tusen kroner. Kogar'n hade ackorderad lön, han skulle ha fast lön för dan. Men då fick vi mer om dan då än han, då ble han befängd, de ville han inte vara mä om. Men han hade ju si betalning antingen vi fick nô't eller ej å då så sluta han. De töckte de andra inte om så då gick Karl Annersa - farbror Karl - mä å koga. Han va förnöjd å töckte de va rolit.
Så kasta vi ve Lövöa en gang å fick bra mä sill, men I kan alldri tro så mön fisk vi fick, store hälleflundrer, piggvar, rötånga, de va så mön fisk så de va alldeles obegribelit, vi koga å åd - men aldri äda ant än fisk å sill, allti.
Silla va både stor å liden, de va blannat. På vår brögga sto ja en gang å titta å unner brögga - där va sillerögg ve sillerögg, tätt, tätt så en inte kunne se nôn sorts bûnn (botten). Så gott om sill va här i van't, så ja gick hem etter ett torskegarn å sätte å de fick ja fullt, å de va stora å de va små, blannat.
När inte de tyske bådane kunne ta allt så for vi te Stenungsund å sålde sill te bönnera - här va inga guanofabriker i början - så fick vi inte sålt allt. Då måtte vi ta hem å lägga sill på markera te gössel.

En gang fick vi så möa sill i Danstan på berget alldeles ve varvet. Då hade de guanofabrik i Sundsandvik, då va den fäli. Alla mänsker hade fullt mä sillebådar där hemma som de sejla sill mä. Så lasta de å så kom där bogserbådar ifrå fabriken å tog å hängde etter 15 - 20 bådar å gick åd Sundsanvik mä. Där va manga valag i Danstan. De fick så möa sill där ve berga, åverallt, Bûrte ve Trollevig å åverallt hade de lastat å in ve Stenungsön.

Salterier va ve Skåpesund - de köpte inte vadsill. De skulle vara sill fiskad i garna, som va stor. På Brattholmen va ett salteri å på Knarrudden ett å ve Djupvik va ett, men de va små. De va vanlia små sjöbor, inga inredning, å där sto de mä sina tunner. De va bönner som salta, som inte va på fiske. Hanlar'n på Lillöa hade ett salteri på Knarrudden. Om han va där själv å salta ved ja inte, men de tog sill som de fiska i garn.
Här va alldeles obegripelit mä fiskare ifrå Kärringöa å Môllsun som bodde hemma i bonnegålane hele vintrane. Här va mer sill än där. Hemma va de kärringöbor som bodde en hel vinter. Hos Alfredes på Hea bodde fiskare å på manga ställe. De lå här hele vintern å fiska sill - de fiska mä garn. Sillegarna va stora men hade mindre masker än torskegarna. Korkane flöd upp i van't, de räckte om de sto ude ett par timmar. Ja å Karl Näggåhl hade sillegarn å va ve Ammens Hätta å sätte.
De va oräknelit mä måvar å alker å säl. En gang fick ja en säl i russa, där va bare torskehuvva igen. En gang hade en säl dränkt sej i russa.
Inna ja va mä sillevaa tog ja min jôlle å sejla burt te ett valag å hade ett hallstob brännevin mä, å skulle köpa sill å då fick ja jôll'n full mä sill: "De ä inte värt I lastar för fullt så han säcker". De va Klockarns-Anton i Svanvig. Han ville gärna ha brännvin å han va goakti mä silla, ja va manga ganger te han.

Guanofabriken på Älgön, som var den största som hade anlagts, började sin produktion 1895, men redan efter två år försvann sillen och verksamheten upphörde. Den ägdes av Skånska Superfosfat AB, Hälsingborg. En av skorstenarna "Älgö Piba" revs inte förrän 1986, enligt Bengt Asker som ställt bilden till förfogande. Det syns inga båtar till och det ser ödsligt ut och och fotot bör tidigast vara från slutet av 1890-talet.

1900 tog de slut - omkring. De va lett, alla hade så manga bådar. Vi fick sälja sillevaa, de va ingen som ville köba sillevaer då.

De siste år't vi va ude fick vi se snörpevaer. De fanns ju inga motorer då. De rodde snörpevaa i fjolane, alldri ude te sjöss. De ble senare när de fick motorer. De fanns allt motorer men dum gick bare när de töckte, de stanna, dum lita de ju inte på. Å så hade de så starkt för sej, fiskare, att silla tålde inte ljud, den ble skrämd. De skulle vara töst.
Mattjases-Aron hade en sillebåd å August på Kalven å Viktor hade en, Mattssons Konrad hade en, Jacob hade en. Detta va om vintern å gålane skötte drängera. Anners Annersas pojkar lå på Vännern. Där fanns ingen hemma. Anderjas bodde ju där, men han va lots, han va inget å lida på om de skulle börja vårbruket. Men de hade dränger, de va så lätt å få ifrå Orust.

Upptecknat av Wilhelm Ängermark