Om Sverre Sigurdsson, norsk kung, och om händelserna i Sörbo 1177

Publicerat av Wille Ängermark den 2010-08-07

Sverre Sigurdsson (1151-1202) norsk konung
född antagligen 1151, död 9/3 1202 i Bergen, var enligt egen uppgift son av kung Sigurd Haraldsson Mund (1133-1155); hans moder Gunhild, en kvinna av bondesläkt från Vestlandet, var gift med en kammakare Unas från Färöarna, bosatt i Bergen.
Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där han vigdes till präst, och återkom 1176 till Norge, där birkebeinarna stod i uppror mot kung Magnus Erlingsson. Han stannade ej, utan gästade jarl Birger Brosa i Östergötland och sin syster Cecilia, som var gift med lagman Folkvid i Värmland. Dit kom 1177 en hop flyende birkebeinare efter nederlaget vid Re och kallade Sverre till sin nye ledare. Han antog förslaget och med den lilla skaran äventyrare drog han åstad att erövra Norge.
Redan samma år hyllades han som konung på Öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina från ett rövarband till en diciplinerad trupp förvandlade birkebeinarna i slag efter slag besegra kung Magnus Erlingsson som 1184 föll i sjöslaget vid Fimreite. Med honom föll blomman av Norges aristokrati. Sverre begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "syssel" eller "sysslor" under av konungen avlönade och beroende "sysselmænd") och lagskipning m.m., som gick ut på att centralisera all makt i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsattes, blev av genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nyaste tid. Hans på principen av kungadömets gudomliga ursprung stödda anspråk på herraväldet över landskyrkan fyllde återstoden av hans liv med bittra strider med prelaterna. Bland de mot honom kämpande partierna (kuvlungarna 1185-88, vårbelgerna 1190 och öskäggerna 1193-94) var farligast det av biskop Nikolaus Arnessön 1196 bildade, baglerna. Sverre låg då i strid med ärkebiskop Erik i Nidaros, som, emedan Sverre hävdat sin rätt till avgörande inflytande på biskops- och prästvalen, lämnat landet och, med påvens tillstånd, fått Sverre bannlyst (1194). Även biskoparna, som kort förut nödgats kröna konungen, träffades av bannlysningen och lämnade efter hand landet för att söka påvens förlåtelse. Just vid den tiden organiserades kyrkans anhängare i baglerpartiet, och härtill kom, att påven 1198 belade landet med interdikt. Men i följd av Sverres starka inflytande fortsatte det lägre prästerskapet sin verksamhet, så att folket föga kände av interdiktet. Med birkebeinarna slog Sverre 1198 spridda flockar av baglerna och offentliggjorde 1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", vari han först bland alla monarker, gjorde sig till talman för teorien om "konungadömet av Guds nåde" till värn för folkets rätt mot hierarkiens övergrepp. Emellertid fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för Sverre, som slutligen tvang baglernas kärntrupper att efter lång belägring 1201-02 i Tönsberg ge sig. Men kort därpå avled Sverre, i kloket, statsmannagåvor och härförartalang en av Norges yppersta konungar, därjämte en sann folkets man, god mot vänner och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt arvrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor blomstring. I en tidig förbindelse hade Sverre sönerna Sigurd Lavard (död 1201) och Håkon, vilken efterträdde honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia, gift med svenske konungen Karl Sverkersson och Ingeborg. Sedan 1185 var han gift med Erik den heliges dotter Margareta; deras dotter Kristina blev gift med "baglerkonungen" Filip Simonsson, som 1208 bragte striden till slut.
(K.V. Hammer.)

Om händelserna den 13 mars 1177 i Söbo i Krokstad läses följande i Flateyjarbók (Flatöboken), en isländsk handskrift från omkring 1210:

Om kung Sverre
Onsdagen därefter, vilken vi kallar askonsdagen, samlade Sverre denna flock och begav sig åstad från Hammar i Värmland och han hade inte mera folk än sjuttio man. Han begav sig till Viken. Men vid den tiden kom folk till honom så han hade trehundrafemtio man, innan han kom fram till den plats, som heter Sörbo i Viken. (Krokstads socken). Där lät han stämma till ting och hans män ville låta ge honom kungs namn. Men han undanbad sig detta och ansåg det vara bättre att hans sak dessförinnan upplystes av sanningen. De ville dock inte lyssna på sådant och sade sig inte vilja tjäna den man, som inte hade högre rang än envar av dem. Det var första söndagen i fastan. Männen gick då Sverre till handa och grep om hans svärd. (Troligen en trohetsceremoni). Inte hade han styrt den flocken länge, innan han märkte det som han tidigare hade misstänkt, nämligen att han inte skulle kunna förlita sig på deras råd. Han började då ta alla beslut i egna händer. Och medan de var i Viken, funderade han noga på deras sätt och beteende. Dessa människor tycktes honom mycket olika. Somliga föreföll honom vara goda karlar och visa män, men somliga verkade ohyfsade. Då fick han för sig att pröva, om dessa män vilja följa honom till något annat än rån och ogärningar. Då begav han sig åter till Värmland, ty han ville inte plundra i Viken. Han ville hellre slåss i ett land, som han hade bördsrätt till. Därifrån påbörjade han sin färd och han ämnade sig norrut i landet. Han for tills han kom till Eidskogen och mönstrade så sin flock.
. - . - . - .
Ur Dalslands Diplomatarium, urkund nr 5, s. 29, utgivet av Dalslands Fornminnens- och Hembygdsförbund, Åmål 1996.
Läs mer här
Läs här om "vendeltiden"
***

Om vikingatiden hornhjälmar - en studie i det obefintliga

I populära sammanhang, kanske mest som åskådare till idrottstävlingar, uppträder ofta personer iklädda hjälmar. Hjälmarna är ofta försedda med (ko)horn . Bärarna säger sig vara vikingar. Sådana hjälmar har dock aldrig existerat under vikingatiden.
I Norge har man i en hövdingagrav i Gjermundbu påträffat en hjälm som daterats till 900-talet. Den har rekonstruerats av fragment och har hjälmkam och är gjord av 4 välvda järnplattor och försedd med nässkydd. (Den saknar kohorn).
Under perioden 1000 - 1200 bars en hjälm av samma typ som ses bäras av de normandiska krigarna på Bayeuxtapeten. En liknade hjälm kan ses på bonaden från Baldishol, Norge. Denna hjälm var konisk till formen och försedd med nässkena och ibland hade den även nackskydd. Som skydd för hals och nacke använde man sig även av en huva av ringbrynja, läder eller annat material.
Under 1200-talet ersattes den av följande tre huvudtyper: tunnhjälmen, kittelhatten och järnhatten. Tunnhjälmen hade en tunnlik form med flat, under 1300-talet rund eller spetsig kulle. Den kringslöt huvud och hals och vilade på axlarna och hade synspringa och lufthål. Det uppges att den vägde 9-12 kg. Kittelhatten var en utveckling av den koniska typen med utökat nackskydd. Under 1300-talet försågs den med ett nos- eller trynliknande visir.Järnhatten var allmänt brukad i allmogeuppbåd och av gemena fotsoldater. Den såg ut som en bredbrättad hatt av plåt.
Under 1400-talet utvecklades en rad varianter. Ingen av dessa hjälmar var försedda med kohorn - vad skulle dessa ha haft för syfte? En sådana "hjälm" som den jag bär på bilden ovan är en fantasiprodukt som uppstått i serietecknares, fotbolls- och ishockeypublikens fantasi.

will

Hemsidans förf. bär här en hornprydd hjälm
eller snarare en mössa, den är nämligen av tyg
och tillverkad i Nepal!

På senare år har föremålet spritt sig till turistjippon iscensatta av kommunala turistchefer. Därvid har bäraren av "hjälmen" vid ett tillfälle erhållet det prisbelönta namnet "Valle Viking".

Under arbete, minnessten eller gränssten?

BLa